Härom veckan var jag och klippte mig och småpratade om frisören, så där som man gör mest. Vi kom in på mammaledighet och att gå tillbaks till jobbet efteråt. Hon berättade om en kompis som hade dämpat sin börja-jobba-ångest genom att shoppa nya glassiga kläder och skor. Det hör ju inte till vanligheterna att man klär upp sig för att mata bebis, liksom. Då tänkte jag på mitt fullständigt oglamorösa jobb och svor lite inombords.
Mailade precis maken och fick ett autosvar. Om att han är pappaledig*. Oh My Goood!!! Varför måste tiden gå så förtvivlat fort?
*Vilket han inte är. Först ska han ha semester. Men i alla fall..
Blev om möjligt ännu mer utmattad efter BVC-besöket. Lilleman går inte upp i vikt och jag fattar inte varför. Han äter. Inga dunderportioner, men helt okej. När det serveras färdigmat går det ner en hel burk utan problem. Han äter frukost, lunch, mellanmål, middag och välling. Han får extra smör i all mat, inklusive vällingen. Och ändå står vågen så gott som still.
“Försök att inte oroa dig”, säger min bvc-tant, samtidigt som hon förhör sig om min och makens vikt som barn, matordningen hemma och lillemans aptit. Hög energiförbränning, sure, men vilken krypbebis sitter å andra sidan på baken hela dagarna? Nej, jag har verkligen inget avslappnat förhållningssätt till det här med viktkurvor. Och när jag inte hittar “felet” hänger jag upp mig. Som fan.
Blä! Idag känns det tungt. Kroppen är trött efter en hel dags promenerande. Huvudet är trött av samma anledning som alltid. Katthårs- och dammtussarna har letat sig ut ur sina hörn och virvlar runt, runt och får både mig och lilleman att nysa. Dammsuga vore nog en bra idé. Inköpslistan är skriven, men att hinna med handlingen en dag som denna känns som ett omöjligt projekt. Dessutom ska lilleman till BVC för vägning mitt i alltihop. Jo… och så var det det där samtalet som borde ringas också.
På ett år har jag förmodligen fotat mer än jag gjort under hela min livstid f.Li. (före Lilleman). Jag har gått från att vara en halvdan fotograf till att (om jag får säga det själv) ta riktigt schyssta bilder. Men så är ju motivet det vackraste också.
Alla foton laddas över till datorn och sorteras prydligt in i mappar. Men sedan händer det något. Eller, det händer rättare sagt ingenting. Ett fåtal papperskopior, varav den senaste är ett halvår gammal - minst, är allt som finns.
Jag fattar inte vad som är problemet. Det är ju inte som så att vi bor flera mil ifrån närmsta fotoaffär (inte ens den ursäkten hade fungerat, eftersom det numera även finns webb-labb).
Men Guuud! kanske några av er tänker. Tänk om datorn kraschar! Men då kan jag lugna er med att jag, till min egen förvåning, kommer ihåg att göra backupper lite då och då. Faktiskt.
När lilleman är så pass gammal att han är road av att titta på sig själv som bebis kanske inte CD-romskivor längre existerar. Istället för fotoalbum kan han ju få ett sånt där CD-resefodral att bläddra i…
Det blir ett fint minne det.
För andra kvällen i rad ligger jag i sängen och snurrar, oförmögen att somna. Tankar som far runt, runt. Dåligt samvete över en skitsak. Vetskapen om att jag har en tid att passa dagen efter (idag) och därför verkligen borde sova. Jag borde inte ha druckit den där koppen te. Men det var ju vitt te, det ska man väl inte piggna till på? Maken andas tungt brevid. Han ligger på rygg, vilket betyder att han börjar snarka vilken sekund som helst. Jag väntar. Lyssnar. Japp, där kom det. Knuffar honom bestämt på axeln, och han vänder sig om. En stund senare är han tillbaks på rygg, djupt sovande. Snarkande. Men Åååååh! Tittar på klockan. Hon närmar sig halv två. Borde jag gå upp en stund, kanske? Nej, det har jag ingen lust med. Byter sida för hundrafemtioelfte gången. Det ömmar på utsidan av låret. Obekvämt! Gör ett nytt försök att stänga av, koppla bort. Och somnar till slut.
Äta lunch med familjen i solskenet på terassen
Vila på mammas soffa
Mat och prat med kär vän i ljumma sommarkvällen
Promenad och kaffe latte bland folkvimlet på Söder
Ta tåget hem
Stryka mjuk kind och lockigt hår på en sovande prins
Morgonen börjar halvbra. På väg till doktorn och något sen backar jag ut ur garaget. Tittar över axeln, ingenting där. Och så… Pang! Där stod visst grannens bil. Jävlajävlaskit... Hoppar ut och kontrollerar först att ingen sett mig, sedan skadorna. Det syns ingenting, tack och lov.
En dryg halvtimme senare är jag tillbaks igen. Då upptäcker jag, till min stora fasa, att min backincident har haft värsta dominoeffekten. Grannens skruttbil hade inte handbromsen åtdragen och står nu nos mot nos med finbilen mittemot. Åh nej!
Jag ringer maken från bilen, trots att jag bara är några meter ifrån honom. Han sitter upptagen i ett samtal och trycker bort mig. Helnojig över att bli upptäckt rafsar jag ihop mina saker och skyndar hem. Förklarar osammanhängande vad som hänt, och maken följer efter mig ut i tron om att finna tre bilvrak. Först skäller han lite på mig: “Du måste ju för fan titta!” Sedan konstaterar han att det där, det var ju ingenting.
Så går vi och ringer på grannen med finbilen. Han lyckas inte dölja sin förskräckelse, och jag skäms. Den andra grannen är inte hemma.
Hela dagen går utan att jag hör något. Så kommer maken hem och berättar att han har träffat på de båda bilägarna. Ingen av dem har upptäckt några skråmor. Semesterkassan är säkrad. Det hade ju varit lagom skoj i annat fall.
Näpp. Mina provsvar är helt i sin ordning.
Okej, men jag mår ju inte bra bara för att proverna säger att jag är frisk. Det kunde läkaren förstå. “Hur har du det med hormonerna?” undrade han, och jag svarade blixtsnabbt att jag har haft svårt att bli gravid. Men den aspekten ströks snarast från protokollet, eftersom menscykeln är regelbunden och således ytterligare ett bevis på att jag är frisk som en nötkärna. Och som om min kommentar om infertilitet aldrig hade yttrats, nämde han - lite i förbigående sådär - att han själv hade s k a f f a t fyra ungar. På vilket sätt det skulle få mig att känna mig bättre vete fan.
Den enda slutsatsen han kunde dra av min symtombeskrivning är att jag är slutkörd. “Även om det är svårt att tro, med tanke på hur fräsch du ser ut!” Jo, jag tackar jag. I skämtsam ton tillade han att tre veckors semester utan barn nog var det jag behövde. Och det är ju nästan lika troligt som roligt. Någon depression är det inte fråga om, det var han noga med att påtala. Inte såvida jag funderar på självmord och tycker att livet är skräp. Och det gör jag ju inte. Inga lyckopiller för mig alltså. Lite synd, kan jag tycka. Det hade varit rätt skönt med en paus från känslokaoset.
Hur som helst; jag stod på mig och tyckte att det måste finnas något man kan göra. Andra vägar att gå. Psykolog? Terapi? Jo, han kunde nog leta fram ett namn åt mig.
Jag skulle ha varit, eller åtminstone haft känslan av att vara, tillbaks på ruta ett igen, om det inte hade varit för att jag åkte därifrån med en lapp i väskan. På den står ett telefonnummer. Och när jag har samlat ihop tillräckligt med mod ska jag ringa.
“Vill du smaka?” frågade jag lilleman, varpå han glatt tog emot ostskivan. Och klistrade upp den på diskmaskinen.
